Edvard Bekännaren

Edvard Bekännaren
Edvard Bekännaren
	Edvard Bekännaren på Bayeuxtapeten
	Kung av England
Regeringstid	8 juni 1042–5 januari 1066
Kröning	3 april 1043 i Winchester
Företrädare	Hardeknut
Efterträdare	Harald Godwinson
Gemål	Edith av Wessex
Barn	Barnlös
Far	Ethelred den villrådige
Mor	Emma av Normandie
Född	Omkring 1003; Islip i Oxfordshire
Död	5 januari 1066; London
Begravd	Westminster Abbey
	Heraldiskt vapen
	;

Edvard Bekännaren (engelska: Edward the Confessor), född omkring 1003, död 5 januari 1066,^[1] var den näst sista anglosaxiska kungen av England från 1042 till sin död. Hans regeringstid föregick rikets kommande förening med Normandie, vars hertig Vilhelm I skulle komma att ersätta Edvards tronföljare Harald Godwinson som Englands regent.

Biografi

Kung Ethelred II av England, Edvard och hans bror Alfred togs till Normandie av modern Emma, syster till hertigen Rickard II, för att undkomma den danska invasionen av England 1013. Under detta kvartssekel i exil utvecklade Edvard en förtrolighet med Normandie och dess ledare som skulle komma att påverka hans styre senare.

Då han tillsammans med Alfred återvände till England 1036 för att försöka avsätta Harald Harfot från tronen, dödades brodern, medan Edvard undkom. Han kunde dock återkomma 1041 som medregent till halvbrodern Hardeknut (son till Emma och Knut den store) och vid Hardeknuts död 8 juni 1042 valdes han till engelsk kung. Edvard kröntes i katedralen i Winchester 3 april 1043.

Edvards samhörighet med normandiska gunstlingar frustrerade både den saxiska och danska adeln, vilket eldade på det växande antinormandiska åsikterna framförda av Godwin, Earl of Wessex som blivit kungens svärfar 1045. Godwin utvisades i september 1051, men han återvände med en armé följande år för att tvinga kungen att ge honom hans titel tillbaka. Godwin dog 1053, men hans son Harald erövrade ännu större områden och intog tronen i januari 1066 vid Edvards död.^[2]^[3]

Edvard hade gift sig med Edith av Wessex 23 januari 1045, men han vägrade dock att fullborda äktenskapet av religiösa skäl och blev därför barnlös. Hans släkting Vilhelm av Normandie, som hade besökt England under Godwins exil, yrkade på att den barnlöse Edvard hade lovat honom tronen och hans erövring satte stopp för Haralds niomånader långa regeringstid.

Edvard blev känd som den siste engelske kungen, men "engelsk" på den tiden betydde "ättling från anglosaxarna, inte "infödd i England". Edvard, eller snarare den medeltidsdyrkan som växte under de senare Plantagenetkungarna, hade en bestående effekt på engelsk historia. Edvard grundade Westminster Abbey^[4] mellan 1045 och 1050 och hela området heligförklarades 28 december 1065. Århundraden senare ansågs området vid Westminster Abbey ha ett symbolvärde som gjorde det till den fasta platsen för engelskt styre under Henrik III. Kyrkan rymmer en helgedom för Edvard vilken var en mittpunkt i kyrkans ombyggnad i mitten på 1400-talet.

Historiskt sett, utgör Edvards regeringstid en övergång mellan 900-talets saxiska kungamakt i England och den normandiska monarkin som följde vid Haralds död. Edvards lojalitet delades mellan England och moderns Normandie. De stora grevskapen som etablerats under Knut den stores tid ökade sin maktposition, medan normandiskt inflytande fick en betydande maktfaktor inom landets styre och i den romersk-katolska kyrkans ledarskap.

Efter Edvards död, då han helgonförklarades, fanns två typer av helgon: martyrer och bekännare. Martyrer var människor som dött i Guds tjänst och bekännare var sådana som dött en naturlig död. Eftersom Edvard dog av naturliga orsaker fick han namnet Edvard Bekännaren.

Det är dock ifrågasatt vad Edvard Bekännaren var för en man. Han kanoniserades 1161,^[4] men det kan ha varit av politiska skäl. Vissa källor menar att han var svag, men grym och skoningslös, medan andra hävdar att han var god och gav till de fattiga.

Numrering

Numreringen av engelska monarker startar från början efter den normandiska erövringen 1066, vilket förklarar varför ordningstalen som givits senare kungar vid namn Edvard inleds med Edvard I (kung 1272–1307) och därmed inte inkluderar Edvard Bekännaren.