Whigpartiet (USA)
Whigpartiet (engelska: Whig Party) eller whigs var ett amerikanskt politiskt parti som existerade 1834–1860.
Whigs uppstod i opposition mot Demokratiska partiet under en tidsperiod när detta parti dominerade presidentmakten. Både Whigpartiet och deras motståndare var moderna masspartier som bildades när allmän rösträtt infördes. Det var en tid med högt valdeltagande i amerikansk politik, mellan 70 och 80 procent av de röstberättigade deltog regelbundet i presidentvalen.
Whigpartiet försvann när de ekonomiska stridsfrågorna upphörde att vara de viktigaste i amerikansk politik och ersattes av värdegrundsfrågor (slaveriet). Det ersattes av Republikanska partiet som kontrastparti mot demokraterna.
Ståndpunkter
[redigera | redigera wikitext]Whigpartiets ideologi utgick från en hierarkisk samhällssyn, till skillnad från Demokratiska partiet som ansåg att alla vita män var lika värda oavsett klass, religion och kultur. Whigs ansåg att det fanns visst utrymme för både svarta och indianer i det amerikanska samhället, men att dessa stod betydligt längre ned i samhällshierarkin, medan demokraterna hävdade att Amerika var reserverat för den vite mannen. Whigs menade att staten skulle ta ansvar för individens moraliska uppfostran, medan demokraterna förespråkade individuell frihet. Whigs verkade för en aktiv stat och en nationell politik, medan demokraterna arbetade för laissez-faire och delstaternas självbestämmande.
I tidens stora politiska stridsfrågor förespråkade Whigs en federal centralbank, skyddstullar för den amerikanska industrin, federala och delstatliga investeringar i infrastrukturen, moralisk lagstiftning och en restriktiv hållning till invandring.
Väljarbas
[redigera | redigera wikitext]Whigpartiets väljarbas kom från de som på grund av klass, religion eller kultur tillhörde samhällets etablissemang: överklass, medelklass, kongregationalister och presbyterianer, infödda amerikaner. Där Afroamerikaner hade rösträtt röstade de uteslutande på whigs på grund av det Demokratiska partiets rasistiska politik.
Eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Många förutvarande whigs, som inte gått över till republikanerna, omorganiserade sig till Constitutional Union Party, som bara ställde upp en nationell kandidatlista; det hade anmärkningsvärd styrka i gränsstaterna, som fruktade ett kommande inbördeskrig. John Bell fick tredjemest röster i elektorskollegiet i 1860 års presidentval.
Under Lincolns regering (1861–65) dominerade före detta whigpartister det Republikanska partiet och utformade stora delar av det ”amerikanska systemet”. I långa loppet antog USA en whigsk näringspolitik tillsammans med en stark demokratisk presidentmakt.
I Sydstaterna under senare delen av inbördeskriget och tiden därefter försökte många förutvarande whigs att återorganisera sig under beteckningen ”Conservatives” (’konservativa’) och hoppades på att kunna återansluta med förutvarande whigpartister i Nordstaterna. De gick slutligen upp i Demokratiska partiet men fortsatte att förespråka moderniseringar såsom järnvägar och allmänt skolväsende.[1]
I dagens amerikanska politiska diskurs brukar Whigpartiet utpekas som avskräckande exempel på ett politiskt parti som förlorar anhängare och existensberättigande, till exempel med frasen ”going the way of the Whigs” (’att gå whigs väg’).[2]
True Whig Party (’sanna whigpartiet’) – uppkallat som direkt motsats till American Party – var en dominerande kraft i Liberias politik i över ett århundrade.
Presidenter från Whigpartiet
[redigera | redigera wikitext]USA:s president (regeringsår):
- William Henry Harrison (1841)
- John Tyler[a] (1841–1845)
- Zachary Taylor (1849–1850)
- Millard Fillmore (1850–1853)
Till yttermera visso blev John Quincy Adams, som valdes till president såsom demokratisk-republikan, sedermera nationalrepublikan och sedan whig efter att han valts in i USA:s representanthus 1831. Presidenterna Abraham Lincoln och Rutherford B. Hayes var whigs innan de bytte till Republikanska partiet, vilket de tillhörde när de valdes till ämbetet.
Partiets president- och vicepresidentkandidater
[redigera | redigera wikitext]| Valår | Utfall | Nominerade | |
|---|---|---|---|
| President | Vicepresident | ||
| 1836 | Förlust | Senator Daniel Webster | Kongressmannen Francis Granger |
| Förlust | F. senatorn William Henry Harrison | ||
| Förlust | Senator John Tyler | ||
| Förlust | Senator Willie Person Mangum[b] | ||
| Förlust | Senator Hugh Lawson White | ||
| 1840 | Seger | F. senatorn William Henry Harrison[c] | |
| 1844 | Förlust | F. senatorn Henry Clay | F. senatorn Theodore Frelinghuysen |
| 1848 | Seger | General Zachary Taylor[c] | Delstaten New Yorks finansminister Millard Fillmore |
| 1852 | Förlust | General Winfield Scott | Marinminister William Alexander Graham |
| 1856 | Förlust | F. presidenten Millard Fillmore[d] | F. ambassadören Andrew Jackson Donelson[d] |
| 1860 | Förlust | F. senatorn John Bell[e] | F. senatorn Edward Everett[e] |
Anmärkningar
[redigera | redigera wikitext]- ^ Fastän Tyler valdes till vicepresident såsom whig, visade det sig snart att hans politik stred mot det mesta av Whigpartiets ståndpunkter och han uteslöts från partiet officiellt 1841, några månader efter att han tillträdde ämbetet.
- ^ Ehuru Mangum själv var whig kom hans elektorsröster från nullificationister i South Carolina.
- ^ [a b] Avled i ämbetet.
- ^ [a b] Fillmore och Donelson var även kandidater för American Party.
- ^ [a b] Bell och Everett var även kandidater för Constitutional Union Party.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Whig Party (United States), 3 april 2011.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Alexander, Thomas B. ”Persistent Whiggery in the Confederate South, 1860–1877”, Journal of Southern History, vol. 27, nr 3 (aug., 1961), s. 305–329 online at JSTOR
- ^ Donald T. Critchlow, The conservative ascendancy: how the GOP right made political history (2007) s. 103. Additional examples are of online.
