Romersk rätt: Skillnad mellan sidversioner
m Ansats till klarspråk och saklighet |
|||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
{{Ämbeten i Rom}} |
{{Ämbeten i Rom}} |
||
'''Romersk rätt''' ([[latin]] ''ius romanum'') är det [[rättssystem]] |
'''Romersk rätt''' ([[latin]]: ''ius romanum'') är det [[rättssystem]] som utvecklades i det [[romerska riket]]. |
||
Den romerska rätten |
Den romerska rätten nådde sin höjdpunkt under de tre första århundradena efter [[Kristi födelse]] och på [[500-talet]] i [[östromerska riket]]s [[huvudstad]], [[Konstantinopel]]. Den [[Kodifikation|kodifierades]] sedermera till [[Corpus juris civilis]]. Det är i denna kodifierade form som eftervärlden tagit del av den romerska rätten. Romersk rätt kan även avse civilrättens framställning på den justinianska rättens grundval i modern tid, [[Pandectae|pandekträtten]]. |
||
== |
== Anseende och inflytande == |
||
Den romerska rätten betraktas |
Den romerska rätten betraktas som en av de mest betydande insatserna i den mänskliga [[kultur]]ens utveckling, eftersom den var det första rättsystemet att förena en fast [[logik]] och formell stringens med ett sinne för det praktiska livets skiftande behov. Den romerska rättens spridning och långlivade framgång bottnar, förutom i romarnas allmänt [[juridisk]]a läggning och förmåga att ur komplexa fall destillera fram de centrala rättsfrågorna, på hur dess viktigaste delar utvecklades. Rättsreglerna tilläts uppstå ur konkreta fall och bidra till dessas lösning. |
||
== Rättskällor == |
== Rättskällor == |
||
Enligt [[Gajus (jurist)|Gajus]] [[Institutiones]] hade den romerska rätten följande [[rättskälla|rättskällor]]: [[ |
Enligt [[Gajus (jurist)|Gajus]] [[Institutiones]] hade den romerska rätten följande [[rättskälla|rättskällor]]: [[lag]]ar, legibus, [[plebiscit]], plebiscitis, [[Romerska senaten|Senaten]]s beslut (fastän dessa formellt endast var råd till ämbetsmän), senatusconsultis, [[Kejsare]]s contitutioner ([[dekret]], [[edikt]] och [[brev]]), constitutionibus principum, edikt utfärdade av vissa ämbetsmän, edictis eorum qui ius edicendi habent och [[Responsa prudentium|responsis prudentium]].<ref>Roman law consists of statutes, plebiscites, senatusconsults, constitutions of the emperors, edicts of magistrates authorized to issue them, and opinions of jurists. A statute is a command and ordinance of the people: a plebiscite is a command and ordinance of the commonalty. The commonalty and the people are thus distinguished: the people are all the citizens, including the patricians; the commonalty are all the citizens, except the patricians. Whence in former times the patricians maintained that they were not bound by the plebiscites, as passed without their authority; but afterwards a statute called the lex Hortensia was enacted, which provided that the plebiscites should bind the people, and thus plebiscites were made co-ordinate with statutes. A senatusconsult is a command and ordinance of the senate, and has the force of a statute, a point which was formerly controverted. A constitution is law established by the emperor either by decree, edict, or letter; and was always recognized as having the force of a statute, since it is by a statute that the emperor himself acquires supreme executive power. Power to issue edicts is vested in magistrates of the people of Rome, the amplest authority belonging to the edicts of the two praetors, the home praetor and the foreign praetor, whose provincial jurisdiction is vested in the presidents of the provinces, and to the edicts of the curule aediles, whose jurisdiction in the provinces of the people of Rome is vested in quaestors: in the provinces of the emperor no quaestors are appointed, and in these provinces, accordingly, the edict of the aediles is not published. The answers of jurists are the decisions and opinions of persons authorized to lay down the law. If they are unanimous their decision has the force of law; if they disagree, the judge may follow whichever opinion he chooses, as is ruled by a rescript of the late emperor Hadrian. |
||
<br /> |
<br /> |
||
| Rad 18: | Rad 18: | ||
=== Jus civile och jus honorarium === |
=== Jus civile och jus honorarium === |
||
[[Fil:Frankfurt Am Main-Gerechtigkeitsbrunnen-Detail-Justitia von Westen-20110408.jpg|thumb|left|Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi]] |
[[Fil:Frankfurt Am Main-Gerechtigkeitsbrunnen-Detail-Justitia von Westen-20110408.jpg|thumb|left|Justitia, rättvisans gudinna i romersk mytologi]] |
||
Man skiljer mellan [[jus civile]] i äldre mening (även ''jus Quiritium'') och jus honorarium. Jus civile i denna betydelse var den gamla, strängt [[nation]]ella rätten, som utvecklats i |
Man skiljer mellan [[jus civile]] i äldre mening (även ''jus Quiritium'') och [[jus honorarium]]. Jus civile i denna betydelse var den gamla, strängt [[nation]]ella rätten, som utvecklats i det tidiga romerska samhället. Denna jus civile var avsedd endast för de [[romerskt medborgarskap|romerska medborgarnas]] inbördes affärer utan hänsyn till främlingar eller till en mer utvecklad [[handel]]. Denna gamla nationella rätt var begränsad men utgör historiskt sett grundvalen för den romerska rättens utveckling. Till jus civile hörde [[sedvanerätt]], folklagstiftning (senare ersatt av [[senat]]sbeslut och [[romersk kejsare|kejserliga]] författningar) och vissa i rättstvister avgivna utlåtanden av rättslärda. |
||
=== Sedvanerätt === |
=== Sedvanerätt === |
||
Sedvanerätten var hos romarna liksom hos varje annat folk den tidigaste form, i vilken den positiva |
Sedvanerätten var hos romarna liksom hos varje annat folk den tidigaste form, i vilken den positiva rätten framträdde. [[Lagstiftning]], det vill säga av behörig folkförsamling ([[Comitia]]) fattat beslut ([[lex]] i sträng mening), blev under den [[romerska republiken|republikanska]] tiden det sätt varpå nya rättsgrundsatser skulle fastslås. Lagstiftning spelade dock för rättsutvecklingen i det hela en väsentligt mindre roll än andra faktorer och även en mindre roll än vad fallet är i det moderna samhället. |
||
Den enda lag, som principiellt omfattade hela rättssystemet och som ägde giltighet under den romerska rättens klassiska period, var "[[Tolv tavlornas lag]]". Den var av så gammalt datum som 449 f. Kr. Folkförsamlingarnas lagstiftande makt överflyttades i början av kejsartiden på senaten (vars beslut redan förut haft betydelse för rättsbildningen), men övertogs så småningom helt och hållet av kejsaren. De kejserliga förordningarna utfärdades efter beredning i det [[Ministär|kabinett]] som framsprunget ur det redan av [[Augustus]] inrättade ''consilium principis'', senare blev en bestående inrättning under namnet ''consistorium principis''. Vissa av de högre ämbetsmännen var fasta ledamöter i "consistorium principis", och till detta kallades sedan [[Hadrianus]] tid även framstående rättslärda särskilt. |
Den enda lag, som principiellt omfattade hela rättssystemet och som ägde giltighet under den romerska rättens klassiska period, var "[[Tolv tavlornas lag]]". Den var av så gammalt datum som 449 f. Kr. Folkförsamlingarnas lagstiftande makt överflyttades i början av kejsartiden på senaten (vars beslut redan förut haft betydelse för rättsbildningen), men övertogs så småningom helt och hållet av kejsaren. De kejserliga förordningarna utfärdades efter beredning i det [[Ministär|kabinett]] som framsprunget ur det redan av [[Augustus]] inrättade ''consilium principis'', senare blev en bestående inrättning under namnet ''consistorium principis''. Vissa av de högre ämbetsmännen var fasta ledamöter i "consistorium principis", och till detta kallades sedan [[Hadrianus]] tid även framstående rättslärda särskilt. |
||
Versionen från 16 maj 2023 kl. 09.01
| Romarriket | |
 Romarrikets statsskick och förvaltning | |
| Historiska perioder | |
| Roms kungatid 753–509 f.Kr. Romerska republiken | |
| Ordinära magistrater | |
| Konsul (Rom) Praetor Prokonsul Propraetor |
Edil Kvestor Tribun Censor Curator |
| Extraordinära magistrater | |
| Diktator Magister Equitum |
Ståthållare triumviri Decemvir |
| Ämbeten, titlar och hederstitlar | |
| Kejsare | |
| Legatus Dux Officium Prefekt Praetorianprefekt Vicarius Vigintisexviri Liktor Magister militum Imperator |
Princeps senatus Pontifex maximus Tetrark Augustus Augusta Africanus Caesar Dekurion Dominus Domina |
| Institutioner och juridik | |
| Romerska senaten Cursus honorum Romerska folkförsamlingen |
Romersk rätt Romerskt medborgarskap Imperium Auktoritet Kollegialitet |
Romersk rätt (latin: ius romanum) är det rättssystem som utvecklades i det romerska riket.
Den romerska rätten nådde sin höjdpunkt under de tre första århundradena efter Kristi födelse och på 500-talet i östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel. Den kodifierades sedermera till Corpus juris civilis. Det är i denna kodifierade form som eftervärlden tagit del av den romerska rätten. Romersk rätt kan även avse civilrättens framställning på den justinianska rättens grundval i modern tid, pandekträtten.
Anseende och inflytande
Den romerska rätten betraktas som en av de mest betydande insatserna i den mänskliga kulturens utveckling, eftersom den var det första rättsystemet att förena en fast logik och formell stringens med ett sinne för det praktiska livets skiftande behov. Den romerska rättens spridning och långlivade framgång bottnar, förutom i romarnas allmänt juridiska läggning och förmåga att ur komplexa fall destillera fram de centrala rättsfrågorna, på hur dess viktigaste delar utvecklades. Rättsreglerna tilläts uppstå ur konkreta fall och bidra till dessas lösning.
Rättskällor
Enligt Gajus Institutiones hade den romerska rätten följande rättskällor: lagar, legibus, plebiscit, plebiscitis, Senatens beslut (fastän dessa formellt endast var råd till ämbetsmän), senatusconsultis, Kejsares contitutioner (dekret, edikt och brev), constitutionibus principum, edikt utfärdade av vissa ämbetsmän, edictis eorum qui ius edicendi habent och responsis prudentium.[1]
Jus civile och jus honorarium
Man skiljer mellan jus civile i äldre mening (även jus Quiritium) och jus honorarium. Jus civile i denna betydelse var den gamla, strängt nationella rätten, som utvecklats i det tidiga romerska samhället. Denna jus civile var avsedd endast för de romerska medborgarnas inbördes affärer utan hänsyn till främlingar eller till en mer utvecklad handel. Denna gamla nationella rätt var begränsad men utgör historiskt sett grundvalen för den romerska rättens utveckling. Till jus civile hörde sedvanerätt, folklagstiftning (senare ersatt av senatsbeslut och kejserliga författningar) och vissa i rättstvister avgivna utlåtanden av rättslärda.
Sedvanerätt
Sedvanerätten var hos romarna liksom hos varje annat folk den tidigaste form, i vilken den positiva rätten framträdde. Lagstiftning, det vill säga av behörig folkförsamling (Comitia) fattat beslut (lex i sträng mening), blev under den republikanska tiden det sätt varpå nya rättsgrundsatser skulle fastslås. Lagstiftning spelade dock för rättsutvecklingen i det hela en väsentligt mindre roll än andra faktorer och även en mindre roll än vad fallet är i det moderna samhället.
Den enda lag, som principiellt omfattade hela rättssystemet och som ägde giltighet under den romerska rättens klassiska period, var "Tolv tavlornas lag". Den var av så gammalt datum som 449 f. Kr. Folkförsamlingarnas lagstiftande makt överflyttades i början av kejsartiden på senaten (vars beslut redan förut haft betydelse för rättsbildningen), men övertogs så småningom helt och hållet av kejsaren. De kejserliga förordningarna utfärdades efter beredning i det kabinett som framsprunget ur det redan av Augustus inrättade consilium principis, senare blev en bestående inrättning under namnet consistorium principis. Vissa av de högre ämbetsmännen var fasta ledamöter i "consistorium principis", och till detta kallades sedan Hadrianus tid även framstående rättslärda särskilt.
Responsa prudentium och kodifiering
Den viktigaste av de rättskällor som räknades till jus civile, utgörs av responsa prudentium, dvs yttranden av juris consulti (rättslärda män), det som idag i Sverige motsvaras av rättskällan "doktrin". Mot slutet av 200-talet började responsa prudentium dock att förlora i betydelse. Tvistiga rättsfrågor avgjordes då genom reskript av kejsaren, istället för av rättsvetenskapen. I motsats till denna jus civile sätts Jus honorarium, det vill säga sammanfattningen av de rättsgrundsatser som framträder i de edikt som utfärdades av de republikens ämbetsmän som styrde över domsagor (dvs förfogade över jurisdiktion). Av dessa ämbetsmän var pretorerna de ojämförligt viktigaste.
Under den efterklassiska tiden blev behöriga jurister alltmer sällsynta, varvid man för besvarande av uppkommande spörsmål i stor utsträckning blev hänvisad till de av de klassiska juristerna gjorda uttalandena. Härvid mötte då svårigheten att bland mängden av juridiska arbeten och kejserliga författningar återfinna det närmast tillämpliga uttalandet. Därför sammanställdes (dels på privat initiativ, dels på offentligt föranstaltande) till en början ett antal kejserliga förordningar. Viktigast av dessa var den 438 officiellt utgivna samlingen Codex Theodosianus. Även i de germanska riken, som uppstod på ruinerna av Västromerska riket, förekom särskilda samlingar av de då gällande romerska rättsgrundsatserna; så till exempel det så kallade Edictum Theodorici (av år 500) i östgoternas rike.
Justinianus kodifikation
Men alla dessa lagsamlingar överskuggas i betydelse av den kodifikation som kejsar Justinianus I lät den gamla romerska rätten undergå. Resultatet av det på synnerligen kort tid utförda arbetet är, åtminstone kvantitativt sett, jättelikt. I en samling (Codex Justinianeus) gavs en sammanställning av ett synnerligen stort antal kejserliga förordningar av både äldre och yngre datum, i en annan (Digesta eller Pandectae) lämnades utdrag ur omkring 2 000 av 40 olika klassiska jurister författade libri, i en tredje (Institutiones) meddelades i lättfattlig form en närmast för undervisningsändamål avsedd översikt över rättssystemet. Samtliga dessa verk fick karaktär av lag, Institutiones och Digesta år 533, Codex 529 och, i en reviderad upplaga, 534. Härtill kom senare en samling (Novellae) av de nyaste kejserliga förordningarna.
Det är hela denna digra justinianska lagstiftning som fått det gemensamma namnet Corpus juris civilis. Då emellertid ändamålet med kodifikationen inte var att bevara en svunnen tids rättssystem, utan att åstadkomma en för dåtida förhållanden lämpad lagbok, upptog man inte de gamla juristernas och författningarnas uttalanden i oförändrat skick, utan man verkställde de ändringar som erfordrades för att bringa de gamla uttalandena i överensstämmelse med gällande rätt. Att åtskilja den klassiska rätten från den justinianska är en uppgift som först i senaste tid metodiskt påbörjats (den så kallade interpolationsforskningen).
Processrätt
Under den äldsta tiden kan processrätten ses som den romerska rättens fundament, eftersom den som ville föra en talan om en rättstvist var tvungen att åberopa en viss actio, annars saknades grund för att hävda ett rättsligt anspråk. Den romerska processrätten kan sägas ha haft tre utvecklingsfaser: legis actio–processen, formulaprocessen och cognitionsprocessen.
Legis aktio–processen, som tillämpades från ca 400 f. Kr fram till ca år 0, utmärktes av en sträng formbundenhet, och användandet av vissa, närmast ”magiska” ord krävdes. Formeln måste uttalas precis korrekt och endast romerska medborgare kunde använda detta rättsskyddsmedel. En process hade två faser, in iure, ursprungligen hos konsuln eller pontiff, men efter 367 f.Kr hos pretorn, och apud iudicem, hos domaren. I den första fasen, in iure, skulle parterna, under pretorns överenseende, enas om vad som utgjorde den rättsfåga som skulle ligga till grund för domslutet. Pretorn kunde även fastställa att en viss omständighet skulle anses som en legal grund för att avkunna en dom i enlighet med en rättskälla, ehuru förutsättningar därför inte var formellt uppfyllda. I den andra fasen av processen, apud iudicem, vilken var den egentliga rättegången, prövades saken, i enlighet med vad som framgått in iure, samt i enlighet med pretorns edikt. Det torde inte, i varje fall ursprungligen, ha förelegat några formella regler vad avsåg bevisförandet. Advokater kom att biträda parterna, och domarna kom att inhämta vägledning från rättslärda till stöd för deras domslut. Det fanns under denna tid ingen särskild instansordning, och således torde en dom knappast bli föremål för överprövning.
Formulaprocessen, som kom att användas från ca 100 f.Kr.–200 e.Kr, var mindre formbunden, men de två faserna var kvar. Pretorn var dock, in iure, friare att utveckla nya formler, vilka utgjorde instruktioner till domaren, och pretorn utnämnde då även domaren, vilken, i sak, skulle avkunna dom i målet. I apud iudicem granskades bevis, och förhör hölls, varefter domaren, mot bakgrund av de förhållanden som beskrivs i den formel som pretorn hade fastställt, avgjorde saken.
Cognitionsprocessen, som användes från ca 200 e.Kr var enfasig, och då utvecklades en hierarkisk domstolsordning.
Påverkan på germansk rätt
I formens fulländning och i mångfalden av de praktiska frågor, som den romerska rätten behärskade, var detta rättssystem vida överlägset de samtida germanska rättssystemen. Den romerska rätten har därför utövat ett mycket starkt inflytande på alla germanska, liksom överhuvud på alla kulturstaters, rättssystem. I Tyskland blev till och med Corpus juris civilis, delvis kanske under inflytande av den uppfattningen, att det tyska kejsardömet bildade en fortsättning av det gamla romerska kejsardömet, genom sedvanerätt upptagen såsom subsidiärt (det vill säga i brist på inhemska rättsregler) gällande rätt (den romerska rättens "reception", fullbordad väsentligen under medeltiden). Även den nya tyska civillagboken ("Bürgerliches Gesetzbuch"), som 1900 definitivt upphävde den romerska rättens giltighet i Tyskland, vilar i väsentliga delar på romerskt rättslig grund.
Detta starka inflytande från den romerska rätten, som alltsedan senare delen av medeltiden kan spåras även i svensk rätt, särskilt på civilrättens, speciellt obligationsrättens, område, har mestadels inte grundats direkt på de romerska källorna. Snarare har den romerska rätten förmedlats genom kanonisk rätt och genom utländska (särskilt franska och tyska) framställningar eller lagverk.
Den romerska rätten var av särskilt intresse för nazisterna. I Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets program som antogs den 24 februari 1920 i München krävde nazisterna i 19 § att den romerska rätten skulle ersättas av en tysk civilrätt, med motiveringen att den romerska var materialistisk; materialism var något nazisterna förknippade med judiska köpmän.
Romersk rätt som alltjämt gällande rätt
Den primära rättskällan i Andorra är andorriansk sedvanerätt, men denna kan, vid behov, kompletteras med romersk rätt, samt med katalansk sedvanerätt.[2] Rätten i San Marino är alltjämt baserad på romersk rätt.[3]
Referenser
- ^ Roman law consists of statutes, plebiscites, senatusconsults, constitutions of the emperors, edicts of magistrates authorized to issue them, and opinions of jurists. A statute is a command and ordinance of the people: a plebiscite is a command and ordinance of the commonalty. The commonalty and the people are thus distinguished: the people are all the citizens, including the patricians; the commonalty are all the citizens, except the patricians. Whence in former times the patricians maintained that they were not bound by the plebiscites, as passed without their authority; but afterwards a statute called the lex Hortensia was enacted, which provided that the plebiscites should bind the people, and thus plebiscites were made co-ordinate with statutes. A senatusconsult is a command and ordinance of the senate, and has the force of a statute, a point which was formerly controverted. A constitution is law established by the emperor either by decree, edict, or letter; and was always recognized as having the force of a statute, since it is by a statute that the emperor himself acquires supreme executive power. Power to issue edicts is vested in magistrates of the people of Rome, the amplest authority belonging to the edicts of the two praetors, the home praetor and the foreign praetor, whose provincial jurisdiction is vested in the presidents of the provinces, and to the edicts of the curule aediles, whose jurisdiction in the provinces of the people of Rome is vested in quaestors: in the provinces of the emperor no quaestors are appointed, and in these provinces, accordingly, the edict of the aediles is not published. The answers of jurists are the decisions and opinions of persons authorized to lay down the law. If they are unanimous their decision has the force of law; if they disagree, the judge may follow whichever opinion he chooses, as is ruled by a rescript of the late emperor Hadrian.
Constant autem iura populi Romani ex legibus, plebiscitis, senatusconsultis, constitutionibus principum, edictis eorum qui ius edicendi habent, responsis prudentium. Lex est quod populus iubet atque constituit. Plebiscitum est quod plebs iubet atque constituit. plebs autem a populo eo distat, quod populi appellatione uniuersi ciues significantur, connumeratis etiam patriciis; plebis autem appellatione sine patriciis ceteri ciues significantur; unde olim patricii dicebant plebiscitis se non teneri, quia sine auctoritate eorum facta essent; sed postea lex Hortensia lata est, qua cautum est ut plebiscita uniuersum populum tenerent; itaque eo modo legibus exaequata sunt. Senatusconsultum est quod senatus iubet atque constituit, idque legis uicem optinet, quamuis fuerit quaesitum. Constitutio principis est quod imperator decreto uel edicto uel epistula constituit. nec umquam dubitatum est, quin id legis uicem optineat, cum ipse imperator per legem imperium accipiat ius autem edicendi habent magistratus populi Romani; sed amplissimum ius est in edictis duorum praetorum, urbani et peregrini, quorum in prouinciis iurisdictionem praesides earum habent; item in edictis aedilium curulium, quorum iurisdictionem in prouinciis populi Romani quaestores habent; nam in prouincias Caesaris omnino quaestores non mittuntur, et ob id hoc edictum in his prouinciis non proponitur. Responsa prudentium sunt sententiae et opiniones eorum quibus permissum est iura condere. quorum omnium si in unum sententiae concurrunt, id quod ita sentiunt legis uicem optinet; si uero dissentiunt, iudici licet quam uelit sententiam sequi; idque rescripto diui Hadriani significatur.
Gaius, Institutiones, De ivre civili et natvralii. - ^ The judicial system is blended. Courts apply the customary laws of Andorra, supplemented with Roman law and customary Catalan law. Comparative Criminology: Andorra Arkiverad 19 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., Läst den 15 mars 2013.
- ^ San Marino can be certainly considered a civil law country – in fact, one of the purest civil law countries, because the legal system is still based on Roman law. Andrea Vicari, San Marino: New legislation on trusts and companies Arkiverad 5 oktober 2012 hämtat från the Wayback Machine., Läst den 15 mars 2013.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Romersk rätt, 1904–1926.
